Rätten att vara trött på sitt barn
January 9th, 2012 | Coffe
Det är på något sätt förbjudet att vara trött på sina / sitt barn.
I alla fall när man pratar om dom. Det är ingen hemlighet att ALLA är trötta på sina barn då och då.
Men så fort jag säger det högt i samtal med andra föräldrar så höjs det ett ögonbryn och axlar spänns i försvar. Men efter några minuter brukar jag få medhåll när jag förklarat lite närmare hur jag menar. För det första ska vi ha klart för oss att det är ju LIVET vi pratar om. Äta, Sova och Skita. Där i mellan försöker vi förstå vad vi ska fylla tiden med. Ingen har det så bra som det ser ut i “The “Cribs” på MTV. Det är inte lika städat som det verkar vara i alla inredningsprogram och tidningar. Men framför allt, barnen är inte alltid söta, rara och myziga. Det skriks, det skits och det strävas i mot. Långa nätter sitter man uppe och torkar snor och annan vätska som kan komma ur dessa små skrik-röda bäbisar. När du försökt att trä på en ål-liknande, slingrande och sprattlande, två äpplen hög i över 30 minuter är man nära att slänga sig själv eller något annat löst i vägen.
Det är så det är. Tro inget annat. Alla skräckhistorier du har hört är sanna.
MEN…
Det fina i kråksången är att även alla de mysiga historier du hört är sanna. För när du väl kränkt overålhellvetet på den snoriga skrikungen. När du är på vippen att ramla pga trötthet klockan 04.23 efter en sömnlös natt. Det är då som du utan förvarning får en kram som är så mjuk, klämmig och på riktigt att du glömmer allt som just höll på att driva dig in på psyket. Trötta och ledsna ögon i kombination med gråt som bedgande tittar på dig. En glad röst som ropar: “khom pahppa, khom!” och en mjuk liten hand som tar tag i din och vill att du ska visa hur man borstar tänder eller plocka in disk i maskinen. Då mjuknar du som en snöboll i helvetet.
Vi måste våga visa att vi är trötta. Alla tappar förr eller senare humöret och slänger dina käftar like en pittbull från Angereds torg så att dreglet skvätter. Detta gäller allt. Du som har en partner som du älskar och uppskattar vet att det finns inga som kan få dig så arg och rädd som den som du håller närmast. Det finns så mycket känslor investerade i dessa relationer att när det väl blir en liten fnurra på tråden så märks det så mycket tydligare på känslokontot. Jag får lov att vara arg och trött på de som jag håller närmast. Alla får det. Det borde vi påpeka då och då. Ibland ser man hur vänner lider av att inte få visa vad de känner. Som att svälja en spya och försöka le samtidigt.
Alfons Åbergs farmor har rätt. “Man måste ha tråkigt först för att ha roligt sen”
I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone
October 11th, 2011 | Coffe
Förra veckan dog Steve Jobs. Under hans 56 år fick han uträttat mycket.
/ både gott och ont / Men det som hände i media och runt om i världen,
när nyheten spreds om hans död, var något av det märkligaste jag sett.
Ju mer jag tänker på det ser jag likheterna med den reaktion som världen
mottog Kurt Cobains självmord. Bilder på folk som grät i tidningar och TV.
Folk satt öppet i skolan och snyftade. Bar svarta kläder för att hedra och
Bullen pratade om hur viktigt det var att vi lät alla dessa känslor fritt få
bubbla upp till ytan. Den ända skillnaden nu är att det är till största delen
vuxna män som ger utlopp för sin saknad och sorg i medierna.
Men vad är det dom saknar. Vad är det som skrämmer dom i och med Jobs
bortgång? Är att svälten nu kommer att breda ut sig ännu mer eller att
klimathotet växer i allt snabbare takt och till slut: Jordens undergång?
Eller är det, kort och gott, att dom inte har något annat att fokuser på och
nu är rädda för att iPhone5 inte kommer bli lika bra som de hoppades på.
Jag saknar honom inte på något sätt. Det finns ingen grund för det.
Han var inte min hjälte trots att jag använder produkter som hans företag
tagit fram varje dag. Hade det funnits open source alternativ som
matchade Photoshop, OS X och de andra mjuk och hårdvaror jag använder
i mitt jobb skulle jag inte tveka en sekund att “make the switch”.
Det som är Steve Jobs största bedrift är att han har gett oss låst hårdvara.
DRM på mjukvara och byggt murar runt sina produkter som blir allt svårare
att ta sig ut ifrån. Han har bidragit till ett ekonomiskt tänkande inom
IT-industrin som kväver den öppenhet och frihet som Open Source-rörelsen
vill sprida. Information är nyckeln till utveckling. Jobs och hans lika bygger
murar runt och stänger in den informationen och nyckeln in är pengar.
Vilket en allt större del av jordens befolkning inte har.
Det är aldrig enligt mitt tycke OK att glädjas över
någons död. Vare sig det är Hitler eller djävulen själv.
Men Richard Stallman formulerar det som många tänker i ett kärnfullt
och kort inlägg på sin hemsida:
“
06 October 2011 (Steve Jobs)
Steve Jobs, the pioneer of the computer as a jail made cool, designed
to sever fools from their freedom, has died.
As Chicago Mayor Harold Washington said of the corrupt former
Mayor Daley, “I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone.
” Nobody deserves to have to die – not Jobs, not Mr. Bill, not
even people guilty of bigger evils than theirs. But we all deserve
the end of Jobs’ malign influence on people’s computing.
Unfortunately, that influence continues despite his absence.
We can only hope his successors, as they attempt to carry on
his legacy, will be less effective.